Nu är det storstäd, tvätt och inköp som gäller. Förbereder inför mina kommande veckor av ostabilitet i foten. Mitt i allt tvättande möter jag den sötaste lilla tanten som mina ögon har skådat på våningen under mig. Vi stannar upp och pratar en stund. Hon förundrades över att vi aldrig tidigare hade träffats. Vad som fascinerade mig var att denna underbara lilla människa hade bott i min trappa i 51 år (!!!). Det är inte bara jag som verkar trivas här. Hon klappade mig på axeln, log och sa farväl.
Det bästa av allt, hon heter Ulla. Jag har en egen Ulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar