Kommunikation.

Jag kan inte leva utan min telefon. Den är min räddning. Jag mår bra av att ha den inom en meters avstånd och mår så fruktansvärt dåligt när jag glömt den i andra sidan av lägenheten (jo för att det tar lite tid att komma dit med kryckor). Tänk vad ni får stå ut med telefonsamtal, sms, facebook-inlägg, bloggande och wordfued-meddelande.

Jag längtar till det nya gipset kommer så jag kan komma ut i naturen lite. Jag vill se folk, klappa hundar, mata ankor, fika, åka båt, ha fika i någon park på en rutig filt och bara kunna känna mig fri.

Om jag nu inte får lov att stödja på min fot, kunde inte ortopedtekniska laboratoriet uppfinna ett par vingar till mig. Det hade underlättat en hel del. Då hade jag transporterat mig över hela Sverige. Jag hade flugit upp till Sundsvall och hälsat på Majas och Joakims bebis Wilda. Jag hade hälsat på Maria och hennes bebisar i Eskilstuna. Jag hade flaxat inom Emil i Södertälje. Sen hade jag stannat i Helsingborg, där jag hade flugit fram och tillbaka, i alla möjliga vädersträck, till alla möjliga personer som jag vill hälsa på.