Bilen tog oss till Malmö där vi träffade den roligaste gipsteknikern jag någonsin har träffat. Fast nu när jag tänker efter, jag har aldrig träffat en gipstekniker förut, inte vad jag vet i alla fall. Gipsteknikern, som hette Per, sågade upp mitt gips med en sågmaskin (heter det så?) - åh herregud vad min puls steg då. Efteråt fick jag se hur foten såg ut. Det var nog den mest fulaste vaden jag sett i mitt liv, sladdrig och det fanns ingen struktur i den (sedan hjälpte det inte att benet hade blivit hårigt). Stygnen togs (räknade till lite över 30st) av en supergullig sjuksköterska. Sedan var det dags för Per att komma in igen. Han sa till sjuksköterskan att han bara hade tagit in ett paket med bandage eftersom "hon är ju från Helsingborg" och så skrattade han. Jag svarade spydigt "det gick ju bra för HIF i fotbollen". Per blev tyst.
Sarah följde med mig hem och städade inför fikagästernas ankomst. Vi hade en trevlig fika, eller jag i alla fall, jag har ju inte haft så många besökare på en och samma gång på väldigt länge, så munnen gick i ett på mig. Killarna lagade min ringklocka och fick igång min brandvarnare. Sarah fick i uppgift att installera tv-program. Så där satt jag och Emelie och lekte med bebisen och hunden i godan ro. Vi är så in i helsikes otekniska jag och Emelie.
Kvällen avslutades med Emelie. Vi skrattade åt pinsamma händelser i våra liv och grät till tv-programmet Sofias Änglar. Imorgon väntar nya äventyr.
Kimbo och Emelie.
Vänster sida.
Höger sida.
Sladdrig vad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar