Jag har funderat länge på vilket organ som har störst betydelse för mig (då inte livsviktiga organ så som hjärtat, hjärnan, lungorna, njurarna etc). Svaret blev; tungan.
Utan tungan hade det varit svårt att bryta ner födan samt att maten inte hade smakat något. Men det värsta av allt hade varit att inte kunna prata. Att prata är det absolut bästa jag vet.
Men så kom en fundering, givetvis. En del mat som hamnar i munnen är så vidrig att man mår illa, men om man inte har en tunga som känner smaken, då kan man väl heller inte må illa? Och det leder tankarna till illamående. Hur kan det komma sig att jag mår fruktansvärt illa av leverpastej (fast, det har jag aldrig smakat och tänker inte göra det heller, någonsin) medan vissa mår illa av ärtsoppa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar