Att laga mat är inte det lättaste på ett ben. Eller ja, själva matlagningen i sig är inga svårigheter eftersom jag inte lagar mat med foten. Men att hoppa fram och tillbaka med kryckor, samtidigt som man ska hämta ingredienser från olika delar av köket är inte lätt så därför har det blivit en hel del pasta med köttbullar.
Vad som slog mig när jag hade ätit upp min lunch var att jag blir mer tacksam. Där satt jag och åt lite för hård pasta och på tok för kalla köttbullar, men jag var tacksam. Tacksam för att min kropp ens klarade av att tillaga dessa halvfabrikerade köttbullar. Tacksam för att jag ens har mat på bordet.
En annan sak jag är tacksam för är att jag faktiskt bor själv, för andras skull. Jag ser inte klok ut rent ut sagt. Håret lever sitt eget liv, klädesplaggen hör inte ihop (pyjamasbyxor, raggsockar OCH klänning) och mina stationer i lägenheten ser otroligt röriga ut. Inte blir det bättre för att jag skriker när jag ser silverfisken som springer (ålar?) omkring på badrumsgolvet.
Men det bästa av allt är att jag är tacksam för att det finns så många fina människor runt omkring mig som ställer upp dag som natt. Ni är guld värda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar