Om att titta i taket.

Eftersom jag mest har varit sjuk den senaste tiden så händer det att ögonen stirrar rakt upp i taket, mest för att ha något att göra med ögonen. Nej, det är inte för att det är roligt, utan mer för att tänka. Av tak tänker man. 

Sedan jag var liten har det hänt att jag har fantiserat om att huset helt plötsligt skulle bli upp- och nervänt. Att gå ut genom en dörr skulle innebära ett kliv över en (jätte)hög "dörrlist". Jag skulle heller inte nå upp till att öppna och stänga vissa dörrar då handtaget sitter för högt upp. Men det jobbigaste och mest obekväma skulle vara att gå på toaletten, sådär roligt upp och ner. 

Det är nog lika bra att mitt upp- och nervända hus enbart finns i min hjärna, där allt annat märkligt finns.