Om att ha tråkigt och vara småsur.

Då har jag varit hemma i min lägenhet i fyra dagar. De första dagarna är lite småsköna men nu, oh herrejävlar vad jag är rastlös. Att vara rastlös samtidigt som man äter smärtstillande går inte ihop. Hjärnan är alltid på gång (oavsett medicin eller ej) men kroppen är trött.

Jag har byggt upp olika stationer i lägenheten för att jag inte ska göra allt i soffan (där jag sover). I köket äter jag frukost och läser tidningen. Varje artikel i tidningen granskas och analyseras - mest för att fördriva tiden. Detta leder till att min hjärna börjar tänka ännu mer än om jag inte hade läst tidningen. På matsalsbordet i vardagsrummet finns pysselhörnan. Där håller jag just nu på att sy ett nattlinne och göra fint i urklippsböckerna. I soffan sover jag och tittar på tv, vilket jag gör mestadels av min tid.

Jag tror att det finns en osynlig person som följer med alla som har opererat sig till deras hem. Denna osynliga person gör enkla saker lite mer avancerade, bara för att ha roligt själv. Kryckorna faller, maten tappas ut på golvet, duschdörrarna slår till en bakifrån så man tror att någon har gömt sig bakom schampoflaskan och spanat medan man sjunger Pocahontas-låtar.

Det är tur att jag kan underhålla mig själv. Det är jag bra på.

Ett hjärta störtade ner mitt i pysslet. Jag åt upp den.